Varendra morgon när jag springer till bussen skriken jag "-Hejdå pippiråttan."

Och jag har märkt att om man säjer det väldigt fort, som jag alltid gör, så låter de som "-Hejdå pepparrot"

Så nu förstår jag varför han inte svarar. Han måste under sina fem år trott att jag aldrig sagt hejdå till honom. Sen måste han undra vem som jag kallar pepparrot när de bara är han hemma också.

Man måste ju tycka synd om honom.


Jag har aldrig sett den där munnen förrut, men ledsen, det är han.