Om hur jag redan kan ha kommit över det hela. Sanningen är att jag inte har det- långt därifrån.

Men jag är inte en sån som tillåter att folk ska få se mig ledsen, jag tillåter inte att folk ska få se mina känslor. Iallafall inte om det bevisar mig svag. Och detta skulle bevisa mig svag, väldigt svag.

Det krävs både fysisk och psykisk styrka för att stoppa kniven i hjärtat på sig själv, och, iallafall just nu, har jag inget av dessa.

Detta är något som inte krävs för att bilda en hård fasad. Att bara bli ett tomt skal och låtsas som att man inte bryr sig om något. Gråta kan man göra när man sitter själv hemma, men inte annars.

Men så som jag känner mig just nu har jag aldrig känt mig. Vänner brukar kallas för familjen som vi väljer själva- Och min mamma har just spottat mig i ansiktet och gått sin väg.

Utan att försöka förklara, få mig att förstå varför. Och det verkar inte som att hon har några planer på att någonsin göra det heller.