Ett nagellack ger jag de till pappa.

Och han öppnar dom alltid på en sek.

Då brukar jag klappa honom på axeln och säga "-De är ju bra att du duger till nåt iallafall."

Och varje gång brukar han titta på mig med ett sånt där ledsamt ansikte, som man inte förstår om han gör med mening för att skämta eller om han verkligen blir lite ledsen.

Men nu ska vi inte gå ifrån det viktiga här.

Jag behöver min pappa nu.

Jävla stil att åka till åland när jag verkligen måste måla om naglarna.